kom hem från käraste carl för nån timma sen. när jag ser honom inser jag hur sjukt mycket jag älskar honom. det är väldigt konstigt att det ska hända något innan man faktiskt börjar tänka på det. inte fan gick jag runt innan hjärnblödningen och tänkte "wow vad jag älskar min kusin". det är inget man tänker varje dag. Eller jo, nu för tiden gör jag det.
det är så sjukt, för när jag är med honom så försvinner verkligen allt annat. jag hade ont som fan i örat (pga inflammerat hål, tog ut örhänget nyss..) och jätteont i kroppen (träningsvärk) och var allmänt seg, både mentalt och fysiskt. men direkt jag såg honom så försvann all smärta och trötthet. det är som att det aldrig existerat. just då finns bara han liksom. och att se honom skratta....damn, im in heaven! moster berättade om när deras gamla hund hade käkat upp ett par strumpbyxor och hur det gick till när de försökte hjälpa honom när han skulle skita ut dom sen. carl brast ut i sitt underbara skratt som var högt och ljuvligt, vilket jag också gjorde. jag vet inte om jag skrattade åt själva historien eller av att jag skrattade för att jag var så glad över att höra carl. skulle tro att det var en blandning.
han är så smal, så smal. han har gått ner 7 kilo under denna sjukhusvistelse samtidigt som han växt 1.5 cm, men han börjar lägga på sig igen. det är bra! känns konstigt att se honom så smal, och att stå med hans armar runt mig...får känslan av att dom ska gå av vilken sekund som helst, samtidigt som jag knappt kan bli lyckligare. tror aldrig jag varit så glad över en enkel kram som jag varit av de senaste jag fått av honom. bara tanken av att aldrig mer få höra hans röst, hans skratt, känna hans lukt eller få vara nära honom igen gjorde mig totalt nerkörd. men ljudet, lukten och närkontakten med honom i efterhand har verkligen fått mig att skjuta i höjden lika snabbt som jag ramlade neråt. tänk att en enda människa kan ändra hur man mår, så jävla fort. det är verkligen galet. men ändå så underbart, för det är kärlek, right?
Carl, jag älskar dig.